Prata om det

När jag var 19 lät jag bli att säga gult när jag kände att jag behövde det, för jag var rädd att han inte skulle uppmärksamma det, och att det skulle stärka hans självbild som potentiell förövare. Han var en av de finaste och kärleksfullaste jag någonsin varit med, men inte särskilt psykiskt stabil. När jag kände hans kontroll brista tog jag hellre ansvaret än lät honom bära det. Det kändes som kärlek. Faktum är att det fortfarande gör det.

Nervös

Nu till helgen ska jag ge mig iväg och träffa andra kinky- och polymänniskor. Det i sig är självklart inte första gången, men att träffas under organiserade former är något nytt för mig. Jag har varit jättepepp i flera veckor, men drabbas nu av en plötslig nervositet. Tänk om alla utom jag känner varandra? Tänk om de coola relationsanarkisterna ser ner på mig för att jag är emotionellt monogam? Tänk om de coola queerflatorna ser ner på mig för att jag har en man som primärpartner?

Självklart är det helt irrationella rädslor, och jag räknar med att ha en intressant och givande helg, men jag ville ändå ventilera mina osäkerheter för att bli av med dem så mycket som möjligt innan jag kliver på tåget.

Rapporterar hur det har gått nästa vecka!

Magpirrig och packande
C

Välkommen till internet

Jag spenderar en hel del tid online, bland annat på diverse communitys med mer eller mindre sexuellt tema. En del av dem har kontaktsökande som huvudsakliga funktion, och andra inte, men det gör inte så stor skillnad när det kommer till det beteende man möts av.

Vad är det med människor egentligen? Jag tänker inte ta upp den genomsnittlige nätraggaren mer än hastigt, det är old news och uppenbarligen ger copy-pasteade massmail tillräckliga resultat för att det ska vara värt det. De är irriterande men inte mycket mer.
Det jag reagerar på är undergivna män på nätet. Jag bör kanske börja med några disclaimers, dels gäller det jag ska beskriva inte alla undergivna män, jag känner många helt fantastiska sådana både på nätet och irl, och dels så är det säkert inte bara undergivna män som beter sig på de här visen, men de andra eventuella grupperna raggar inte på mig så det vet jag inget om.

I vilket fall.

Då grupperna hetero/bisexuella ug-män och hetero/bisexuella (kommer efter detta låta läggningen vara underförstådd) dominanta kvinnor tycks höra till de största respektive minsta grupperna inom BDSM-scenen är det inte oväntat att kontaktsökandet och ibland desperationen hos den första gruppen är ganska påtagligt, men vissa beteenden har jag verkligen svårt att förstå.

"hej jag är undergiven vad tänker du göra med mig när vi ses? det här är min önskelista"
(fiktivt och aningen överdrivet mail, men ni fattar andemeningen;))
Va?!

Är det bara jag eller är det något fundamentalt fel med den tankemodellen?

Varifrån kommer inställningen "det här är mina önskningar och min förväntning är att du uppfyller dem", för att inte tala om "om du nekar mig kommer jag bli djupt stött"?

Min teori:
En del av det här problemet tror jag går tillbaka till omedvetna värderingar om manlig och kvinnlig sexualitet. Den vedertagna bilden är den av mannen som den drivande, och den egentliga källan till alla sexualitet, medan kvinnan förvisso kan uppskatta sex, men inte har något egentligt behov av det, utan främst använder sex som ett medel för att få uppskattning, kärlek och närhet. Med detta synsätt (som finns bland både män och kvinnor) blir sex från kvinnans sida närmast en tjänst som hon utför (tjatsex någon? Ahmen schyrra då...). Redan vid vanligt vanlijsex skapar tankemodellen en jävligt vriden dynamik, och när man kommer in på femdom så blir det direkt löjligt. Här spelar även porren in, för även om porr kan vara ett underbart och fantastiskt hjälpmedel så finns det vissa saker som den kommersiella porren misslyckas fatalt med att gestalta, och kvinnlig dominans är helt klart en av dem. Femdomporr är nästan alltid fetishinriktad och har som i princip all kommersiell porr män som primära målgrupp. Resultatet blir uppsminkade, uppstylade dominor i lackkorsetter, som gör märkliga grimaser och runkar sina strapons. Sexigt indeed, men hur representativt för "vardagsdominanta" kvinnor är det egentligen?
Då femdom-dynamiken fortfarande är belagd med ett visst stigma så är porren oftast den främsta källan till inspiration och fantasier, och därmed skapas bilden av den dominanta kvinnan som den drömuppfyllande fetischgudinnan vars fokus ligger på att vara sexig inför sin manliga lekkamrat eller åskådare. Pull lever for instant dominatrix.

Produkten tycks bli tron på att den dominanta kvinnan man hittat har som främsta drivkraft att bli åtrådd genom att uppfylla undergivna mäns önskningar och fantasier. Undra på att det blir fel. Att uppfylla en kär partners önskningar och se sin partner njuta är självklart underbara saker, men raggar du upp mig för att bli dominerad så tro mig - det är inte för uppskattningen jag gör det.

Missförstå mig rätt, när jag dominerar nån så bryr jag mig extremt mycket om hans eller hennes upplevelse, men jag bryr mig även om min egen. Jag dominerar inte för att jag vill göra min undergivna partner lycklig, jag dominerar för att jag är dominant. Att glömma bort det när man försöker övertala mig till sex/lek är inte bara ostrategiskt, när man samtidigt försöker sälja in sig som "smutsigt slavkräk som behöver uppfostras vid Mistress stövlar" så blir det lite väl ironiskt.

Nej, fler artiga ug-män med hundvalpsögon som förstår att uppskatta en kvinna med egen drivkraft tack! Jag vet att de finns där, men de gör långt ifrån nog med väsen av sig :)

Lite lätt frustrerad med ändå hoppfull
C

Tillbaka

Kriser i mitt privatliv (inte på något vis relaterat till de ämnen jag skriver om) ledde till att den här bloggen lades ner efter bara två inlägg för att sedan falla i glömska, men då jag fortfarande har en enorm skrivarlusta för ämnet så känner jag att det nu är dags för en nystart.

Mitt liv är jämfört med sent 2007 likadant men annorlunda. Jag lever fortfarande med två fasta partners, men en av mina fantastiska män har gått vidare och lever nu i en monogam relation med en annan kvinna. Han är fortfarande en av mina bästa vänner, och jag är väldigt glad för hans skull då det är en fantastisk dam han har fått fatt i. Min andra fantastiska man klassar jag numer som min primärpartner, vår tid tillsammans kan vid det här laget mätas i år och jag är tvivelsutan emotionellt monogam mot honom, även om en exklusiv relation inte ligger för oss. Nygammal i mitt liv är en fantastisk kvinna som sedan några månader är min fasta sekundärpartner, och det är främst tankar angående min relation med henne som jag tänkte ta upp ikväll.

Konceptet med sekundärpartner är inte okomplicerat, men trevligt. Hon är mer än en KK, men vi har inte samma emotionella band som jag och min primärpartner (jag ska komma på vettiga kodnamn snart, jag lovar), även om romantik och magpirr inte alls är uteslutet. Jag kallar henne nygammal då hon för många år sedan faktiskt var min första lesbiska upplevelse. Trots att jag vetat att jag inte är heterosexuell sedan mellanstadiet så har mina erfarenheter av att vara med andra kvinnor varit väldigt begränsad, och länge var mina enda egentliga bedrifter på området just de nervösa kyssar hon och jag utbytte under vårt korta dejtande som osäkra tonåringar. Då ingen av oss var särskilt kapabell till initiativ så rann det hela ut i sanden, och vi fortsatta hålla kontakten som vänner medan vi gick in i andra relationer. Nu många år senare är hon återigen min första, men nu min första fasta samkönade realtion.

Att leva med dessa två underbara personer är minst sagt livet på en pinne, men jag har ändå stött på ett problem, som även om det främst hör hemma i mitt eget huvud är ganska besvärande. Är det kosher att räkna sig till HBT-världen men ha en heterorelation i första hand? Jag vet att jag självklart får ha vilka relationer jag vill, men vetskapen om att det utifrån är väldigt likt "har pojkvän men får knulla med en tjejkompis för att det inte räknas" stör mig. Jag kanske är en posör som känner så, men just för att hon betyder så väldigt mycket för mig så blir jag väldigt defensiv när jag märker, eller tror mig märka att folk nedvärderar betydelsen av vår relation. Definitivt ett lyxproblem, och jag är fullt medveten om min egen löjlihetsgrad, men likväl är det nånting jag inte helt kan få ur huvudet.

På ett mer generellt plan: Är det fel att bry sig om hur ens relation uppfattas utifrån? Var går gränsen mellan att vilja bli förstådd och att upprätthålla en image?

Förkyld och grubblande
C

Om skrivkramp och kärlek

Nu har jag börjat och börjat om så många gånger att jag snart ger upp. Jag vet vad jag vill skriva om, men orden är inte mina vänner.

Det jag menat att skriva om när första idéen om en blogg dök upp. Förklara, beskriva. Berätta, berätta om de där vackra sakerna som är så svåra att klä i ord. Just för att de är det. Just för att jag vet hur främmande det måste verka för nån som inte delar det.

För hur förklarar jag den enorma lyckan jag känner när den jag älskar så högt ser in i mina ögon, och jag vet att han just då är min. När jag ser den totala tilliten i han blick. Hur beskriver jag hur mycket kärlek det finns i det ögonblicket, när han ger mig den största gåvan han har att ge - sig själv - och jag tar emot honom. Hur beskriver jag storleken på förtroendet han ger mig och hur mycket jag älskar honom för att han litar blint på att jag inte kommer svika det.

Jag vet inte. Men det här kan kanske vara en början.

Spontanskrivande och vardagssliten
C

Om att börja blogga

Bloggen har varit skapad i ett par veckor nu, och jag känner att det är dags att ta sig an den största utmaningen: första inlägget. För det är ju nu jag ska förklara tanken med bloggen. Lägga fram vem jag är och hur mitt liv ser ut i tillräckligt stor utsträckning för att kunna hänvisa till saker utan att behöva förklara de i detalj när jag skriver längre fram, och allt detta utan att vara tråkig och långdragen. Men här försöker vi.

Vad handlar då bloggen om? Jag skulle kunna enkelt citera underrubriken och hävda att den handlar om relationer ut över det vanliga, punkt. Men det vore både tråkigt och deprimerande icke-exakt. Jag skulle kunna påstå att den handlar om BDSM, eller sex, det skulle komma närmare sanningen och förmdligen fånga mångas intresse och andras fördömmande, men det vore en väldigt begränsande och hämmande defenition. Jag skulle också helt enkelt kunna säga att den handlar om mig och mitt liv, men förutom att det får den att låta vansinnigt tråkig (för vad är värre än alla "idag gjorde jag"-bloggar) så motsägs det av det faktum att jag både tänkt hålla min identitet så hemlig som möjligt och lägga mycket tid åt att studera andra och deras liv. En blandning av dessa olika alternativ är väl vad som kommer närmast min grundtanke, men vem vet vad det blir allteftersom skrivandet pågår.

Oavsett så kan en grundläggande presentation av vem som sitter vid tangenterna vara på sin plats. Som jag nämnt så är planen tillsvidare att förbli anonym. Fegt kan tyckas, men jag ser det som en möjlighet att kunna uttrycka mig fritt utan att behöva oroa mig för "vad folk ska säga", eller att familj och vänner ska ta del av information om mitt sätt att leva som jag inte tror att de är klara att hantera. C är iallafall initialen jag tänkt gå under, antingen permanent eller i väntan på ett bättre kodnamn. Jag är kvinna, är bosatt i en medelstor svensk stad. Jag pluggar och jobbar omvartannat, försöker motionera när jag kommer ihåg och lever på det stora hela ett extremt vardagligt liv. Det som är att betrakta som undantaget är att jag istället för att leva som singel eller i ett monogamt parförhållande har två mer eller mindre fasta partners. Att dessa relationer till stor del kretsar kring BDSM är även det att betrakta som "avvikande" från svensson-normen antar jag. Då dessa två fantastiska män mest troligt kommer dyka upp relativt frekvent i bloggandet så är min plan att kläcka lämpliga men ändå anonyma kodnamn även för dem, dock så har inspirationen låtit vänta på sig. Vidare om mig så är sex ett stort intresse, men inte primärt som aktivitet - även om det inte är någonting jag tackar nej till - utan främst som ämne, sett ur psykologiska och sociologiska perspektiv. En framtid som sexolog är inte helt främmande, även om drömmarna fortfarande drar åt alla möjliga håll.

Nu har klockan blivit sent och mitt första blogginlägg ganska lagom långt, så jag tror jag avrundar där för nu. Förhoppningsvis så kommer jag fortsätta med lite tankar om BDSM och dominans relativt snart.

Nervöst bloggdebuterande med förhållandevis nöjd
C