Tillbaka

Kriser i mitt privatliv (inte på något vis relaterat till de ämnen jag skriver om) ledde till att den här bloggen lades ner efter bara två inlägg för att sedan falla i glömska, men då jag fortfarande har en enorm skrivarlusta för ämnet så känner jag att det nu är dags för en nystart.

Mitt liv är jämfört med sent 2007 likadant men annorlunda. Jag lever fortfarande med två fasta partners, men en av mina fantastiska män har gått vidare och lever nu i en monogam relation med en annan kvinna. Han är fortfarande en av mina bästa vänner, och jag är väldigt glad för hans skull då det är en fantastisk dam han har fått fatt i. Min andra fantastiska man klassar jag numer som min primärpartner, vår tid tillsammans kan vid det här laget mätas i år och jag är tvivelsutan emotionellt monogam mot honom, även om en exklusiv relation inte ligger för oss. Nygammal i mitt liv är en fantastisk kvinna som sedan några månader är min fasta sekundärpartner, och det är främst tankar angående min relation med henne som jag tänkte ta upp ikväll.

Konceptet med sekundärpartner är inte okomplicerat, men trevligt. Hon är mer än en KK, men vi har inte samma emotionella band som jag och min primärpartner (jag ska komma på vettiga kodnamn snart, jag lovar), även om romantik och magpirr inte alls är uteslutet. Jag kallar henne nygammal då hon för många år sedan faktiskt var min första lesbiska upplevelse. Trots att jag vetat att jag inte är heterosexuell sedan mellanstadiet så har mina erfarenheter av att vara med andra kvinnor varit väldigt begränsad, och länge var mina enda egentliga bedrifter på området just de nervösa kyssar hon och jag utbytte under vårt korta dejtande som osäkra tonåringar. Då ingen av oss var särskilt kapabell till initiativ så rann det hela ut i sanden, och vi fortsatta hålla kontakten som vänner medan vi gick in i andra relationer. Nu många år senare är hon återigen min första, men nu min första fasta samkönade realtion.

Att leva med dessa två underbara personer är minst sagt livet på en pinne, men jag har ändå stött på ett problem, som även om det främst hör hemma i mitt eget huvud är ganska besvärande. Är det kosher att räkna sig till HBT-världen men ha en heterorelation i första hand? Jag vet att jag självklart får ha vilka relationer jag vill, men vetskapen om att det utifrån är väldigt likt "har pojkvän men får knulla med en tjejkompis för att det inte räknas" stör mig. Jag kanske är en posör som känner så, men just för att hon betyder så väldigt mycket för mig så blir jag väldigt defensiv när jag märker, eller tror mig märka att folk nedvärderar betydelsen av vår relation. Definitivt ett lyxproblem, och jag är fullt medveten om min egen löjlihetsgrad, men likväl är det nånting jag inte helt kan få ur huvudet.

På ett mer generellt plan: Är det fel att bry sig om hur ens relation uppfattas utifrån? Var går gränsen mellan att vilja bli förstådd och att upprätthålla en image?

Förkyld och grubblande
C