Nervös

Nu till helgen ska jag ge mig iväg och träffa andra kinky- och polymänniskor. Det i sig är självklart inte första gången, men att träffas under organiserade former är något nytt för mig. Jag har varit jättepepp i flera veckor, men drabbas nu av en plötslig nervositet. Tänk om alla utom jag känner varandra? Tänk om de coola relationsanarkisterna ser ner på mig för att jag är emotionellt monogam? Tänk om de coola queerflatorna ser ner på mig för att jag har en man som primärpartner?

Självklart är det helt irrationella rädslor, och jag räknar med att ha en intressant och givande helg, men jag ville ändå ventilera mina osäkerheter för att bli av med dem så mycket som möjligt innan jag kliver på tåget.

Rapporterar hur det har gått nästa vecka!

Magpirrig och packande
C

Välkommen till internet

Jag spenderar en hel del tid online, bland annat på diverse communitys med mer eller mindre sexuellt tema. En del av dem har kontaktsökande som huvudsakliga funktion, och andra inte, men det gör inte så stor skillnad när det kommer till det beteende man möts av.

Vad är det med människor egentligen? Jag tänker inte ta upp den genomsnittlige nätraggaren mer än hastigt, det är old news och uppenbarligen ger copy-pasteade massmail tillräckliga resultat för att det ska vara värt det. De är irriterande men inte mycket mer.
Det jag reagerar på är undergivna män på nätet. Jag bör kanske börja med några disclaimers, dels gäller det jag ska beskriva inte alla undergivna män, jag känner många helt fantastiska sådana både på nätet och irl, och dels så är det säkert inte bara undergivna män som beter sig på de här visen, men de andra eventuella grupperna raggar inte på mig så det vet jag inget om.

I vilket fall.

Då grupperna hetero/bisexuella ug-män och hetero/bisexuella (kommer efter detta låta läggningen vara underförstådd) dominanta kvinnor tycks höra till de största respektive minsta grupperna inom BDSM-scenen är det inte oväntat att kontaktsökandet och ibland desperationen hos den första gruppen är ganska påtagligt, men vissa beteenden har jag verkligen svårt att förstå.

"hej jag är undergiven vad tänker du göra med mig när vi ses? det här är min önskelista"
(fiktivt och aningen överdrivet mail, men ni fattar andemeningen;))
Va?!

Är det bara jag eller är det något fundamentalt fel med den tankemodellen?

Varifrån kommer inställningen "det här är mina önskningar och min förväntning är att du uppfyller dem", för att inte tala om "om du nekar mig kommer jag bli djupt stött"?

Min teori:
En del av det här problemet tror jag går tillbaka till omedvetna värderingar om manlig och kvinnlig sexualitet. Den vedertagna bilden är den av mannen som den drivande, och den egentliga källan till alla sexualitet, medan kvinnan förvisso kan uppskatta sex, men inte har något egentligt behov av det, utan främst använder sex som ett medel för att få uppskattning, kärlek och närhet. Med detta synsätt (som finns bland både män och kvinnor) blir sex från kvinnans sida närmast en tjänst som hon utför (tjatsex någon? Ahmen schyrra då...). Redan vid vanligt vanlijsex skapar tankemodellen en jävligt vriden dynamik, och när man kommer in på femdom så blir det direkt löjligt. Här spelar även porren in, för även om porr kan vara ett underbart och fantastiskt hjälpmedel så finns det vissa saker som den kommersiella porren misslyckas fatalt med att gestalta, och kvinnlig dominans är helt klart en av dem. Femdomporr är nästan alltid fetishinriktad och har som i princip all kommersiell porr män som primära målgrupp. Resultatet blir uppsminkade, uppstylade dominor i lackkorsetter, som gör märkliga grimaser och runkar sina strapons. Sexigt indeed, men hur representativt för "vardagsdominanta" kvinnor är det egentligen?
Då femdom-dynamiken fortfarande är belagd med ett visst stigma så är porren oftast den främsta källan till inspiration och fantasier, och därmed skapas bilden av den dominanta kvinnan som den drömuppfyllande fetischgudinnan vars fokus ligger på att vara sexig inför sin manliga lekkamrat eller åskådare. Pull lever for instant dominatrix.

Produkten tycks bli tron på att den dominanta kvinnan man hittat har som främsta drivkraft att bli åtrådd genom att uppfylla undergivna mäns önskningar och fantasier. Undra på att det blir fel. Att uppfylla en kär partners önskningar och se sin partner njuta är självklart underbara saker, men raggar du upp mig för att bli dominerad så tro mig - det är inte för uppskattningen jag gör det.

Missförstå mig rätt, när jag dominerar nån så bryr jag mig extremt mycket om hans eller hennes upplevelse, men jag bryr mig även om min egen. Jag dominerar inte för att jag vill göra min undergivna partner lycklig, jag dominerar för att jag är dominant. Att glömma bort det när man försöker övertala mig till sex/lek är inte bara ostrategiskt, när man samtidigt försöker sälja in sig som "smutsigt slavkräk som behöver uppfostras vid Mistress stövlar" så blir det lite väl ironiskt.

Nej, fler artiga ug-män med hundvalpsögon som förstår att uppskatta en kvinna med egen drivkraft tack! Jag vet att de finns där, men de gör långt ifrån nog med väsen av sig :)

Lite lätt frustrerad med ändå hoppfull
C

Tillbaka

Kriser i mitt privatliv (inte på något vis relaterat till de ämnen jag skriver om) ledde till att den här bloggen lades ner efter bara två inlägg för att sedan falla i glömska, men då jag fortfarande har en enorm skrivarlusta för ämnet så känner jag att det nu är dags för en nystart.

Mitt liv är jämfört med sent 2007 likadant men annorlunda. Jag lever fortfarande med två fasta partners, men en av mina fantastiska män har gått vidare och lever nu i en monogam relation med en annan kvinna. Han är fortfarande en av mina bästa vänner, och jag är väldigt glad för hans skull då det är en fantastisk dam han har fått fatt i. Min andra fantastiska man klassar jag numer som min primärpartner, vår tid tillsammans kan vid det här laget mätas i år och jag är tvivelsutan emotionellt monogam mot honom, även om en exklusiv relation inte ligger för oss. Nygammal i mitt liv är en fantastisk kvinna som sedan några månader är min fasta sekundärpartner, och det är främst tankar angående min relation med henne som jag tänkte ta upp ikväll.

Konceptet med sekundärpartner är inte okomplicerat, men trevligt. Hon är mer än en KK, men vi har inte samma emotionella band som jag och min primärpartner (jag ska komma på vettiga kodnamn snart, jag lovar), även om romantik och magpirr inte alls är uteslutet. Jag kallar henne nygammal då hon för många år sedan faktiskt var min första lesbiska upplevelse. Trots att jag vetat att jag inte är heterosexuell sedan mellanstadiet så har mina erfarenheter av att vara med andra kvinnor varit väldigt begränsad, och länge var mina enda egentliga bedrifter på området just de nervösa kyssar hon och jag utbytte under vårt korta dejtande som osäkra tonåringar. Då ingen av oss var särskilt kapabell till initiativ så rann det hela ut i sanden, och vi fortsatta hålla kontakten som vänner medan vi gick in i andra relationer. Nu många år senare är hon återigen min första, men nu min första fasta samkönade realtion.

Att leva med dessa två underbara personer är minst sagt livet på en pinne, men jag har ändå stött på ett problem, som även om det främst hör hemma i mitt eget huvud är ganska besvärande. Är det kosher att räkna sig till HBT-världen men ha en heterorelation i första hand? Jag vet att jag självklart får ha vilka relationer jag vill, men vetskapen om att det utifrån är väldigt likt "har pojkvän men får knulla med en tjejkompis för att det inte räknas" stör mig. Jag kanske är en posör som känner så, men just för att hon betyder så väldigt mycket för mig så blir jag väldigt defensiv när jag märker, eller tror mig märka att folk nedvärderar betydelsen av vår relation. Definitivt ett lyxproblem, och jag är fullt medveten om min egen löjlihetsgrad, men likväl är det nånting jag inte helt kan få ur huvudet.

På ett mer generellt plan: Är det fel att bry sig om hur ens relation uppfattas utifrån? Var går gränsen mellan att vilja bli förstådd och att upprätthålla en image?

Förkyld och grubblande
C