Om skrivkramp och kärlek

Nu har jag börjat och börjat om så många gånger att jag snart ger upp. Jag vet vad jag vill skriva om, men orden är inte mina vänner.

Det jag menat att skriva om när första idéen om en blogg dök upp. Förklara, beskriva. Berätta, berätta om de där vackra sakerna som är så svåra att klä i ord. Just för att de är det. Just för att jag vet hur främmande det måste verka för nån som inte delar det.

För hur förklarar jag den enorma lyckan jag känner när den jag älskar så högt ser in i mina ögon, och jag vet att han just då är min. När jag ser den totala tilliten i han blick. Hur beskriver jag hur mycket kärlek det finns i det ögonblicket, när han ger mig den största gåvan han har att ge - sig själv - och jag tar emot honom. Hur beskriver jag storleken på förtroendet han ger mig och hur mycket jag älskar honom för att han litar blint på att jag inte kommer svika det.

Jag vet inte. Men det här kan kanske vara en början.

Spontanskrivande och vardagssliten
C