måndag 20 december 2010
Prata om det
När jag var 19 lät jag bli att säga gult när jag kände att jag behövde det, för jag var rädd att han inte skulle uppmärksamma det, och att det skulle stärka hans självbild som potentiell förövare. Han var en av de finaste och kärleksfullaste jag någonsin varit med, men inte särskilt psykiskt stabil. När jag kände hans kontroll brista tog jag hellre ansvaret än lät honom bära det. Det kändes som kärlek. Faktum är att det fortfarande gör det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sex är något man får vara försiktig med och utöva i respekt. Inte minst visar den här debatten det. Vid BDSM krävs ännu större försiktighet, något jag tror är svårt att uppnå vid psykisk instabilitet. När min (psykiska instabilitet) infinner sig undviker jag och min partner sådan aktivitet, gärna ett tag efter ångestattack och så också, så att jag hinner landa "i mig själv" igen. Jag tror att själva psykiska instabilititeten gör det svårt att säga nej. Främst för den som är bottom - jag tänker i någon självdestruktiv mening, men även som du nämner. Att inte använda stopporden för att skydda den dominante, har jag inget riktigt bra ord för.
SvaraRadera